Vanvård

På nyheterna igår kunde man återigen höra talas om ett äldreboende, där en kvinna vanvårdats sin sista tid i livet. En anhörig berättade hur personalen inte ens tittade in till kvinnan under en hel förmiddag. Erbjöd inte mat, dryck eller toalettbesök... Den anhörige hade vid något tillfälle frågat om något på eftermiddagen och hade då fått till svar av personalen att "jag vet inte, eftersom jag precis har börjat mitt pass". Den anhörige önskade att man som personal ser människan bakom, inte bara ett vårdproblem. "Äldre människor har också sprungit barfota i gräset på sommaren och spelat boll som barn."

Det här är ju fruktansvärt, tänker man när man hör detta. I alla fall tänker nog de flesta så. Kanske inte jag och kanske inte andra som har erfarenhet av vården i Sverige utifrån personalperspektiv. Allt är inte svart eller vitt. Engagemanget för de äldre kanske finns där, men hur engagerad känner personalen sig när dagarna bara består av en otroligt tung fysisk och psykisk arbetsbörda på grund av att det finns för lite personal? Det kanske inte är jätteengagerande att sätta förvirrade Agda på toaletten 15 gånger per dag + ha tid och känna engagemang för övriga sju boenden på avdelningen när man jobbar ensam en kväll på ett äldreboende? Förvirrade Agda skulle må bäst av att ha en personal hos sig hela tiden, men vem ska då se till att övriga sju har det bra? Om man nu har börjat sitt pass på eftermiddagen kanske man råkar få frågan av anhöriga innan man ens har hunnit få rapport från dagpersonalen. Då vet man inte vad som har skett på förmiddagen. Sen kan men ju så klart svara annorlunda på en sådan fråga.

Jag ursäktar inte att vanvård sker, men jag förstår att det sker när chefer och politiker inte gör något trots att de fått upprepade signaler om att personalen inte orkar. Männsikor har rätt till individuell vård, men jag undrar om det går att uppfylla det kravet i dagens Sverige...

Bara en reflektion...

billd ovan hämtad från www.socialstyrelsen.se