- stimulerande arbetsuppgifter
- trevliga och intellektuella arbetskamrater
- bra arbetstider (dvs mån-fre 8-17)
- olika utvecklingsvägar och karriärsmöjligheter
- lön för den utbildning och det ansvar jag har
- rimlig arbetsbelastning
- förståelse för min roll och mitt arbetsområde från min egen yrkeskategori och från andra yrkeskategorier
- inflytande över min egen arbetssituation, arbetstid och fritid
Jag kan tänka mig att det är få arbetsplatser för en sjuksköterska som kan tillfredsställa allt ovan. Just nu är det förmodligen bara två punkter ovan som är uppfyllda för min del. Jag har till viss del stimulerande arbetsuppgifter. Ibland känns det faktiskt som att arbetsgivaren slösar med den kompetens som finns på avdelningen. Anledningen kan ju vara att en undersköterska kostar ungefär lika mycket i lön som en sjuksköterska som läget är nu (vilket suger!!!).
Mina arbetskamrater är faktiskt trevliga och intellektuella. Vi har för det mesta ett bra samarbete även när vi har det tufft med hög arbetsbelastning och samtalsämnena är av mycket hög klass (fniss...). Arbetsbelastningen varierar väldigt mycket. Ibland finns det för lite att göra och ibland har vi extremt hög arbetsbelastning. Problemet är att folk får ta ledigt när vi har det lugnt men vi får inte extra personal när det är tufft.
Till viss del har vi förståelse för vår yrkesroll och arbetsuppgifter från andra och från vår egen yrkeskategori. Problemet är att sjuksköterskekåren består av sjuksköterskor med olika utbildningar. Vissa (bland annat jag) har en akademisk utbildning med en kanditadexamen och vissa har inte det. Vi som är lite färskare sjuksköterskor har ofta en annan syn på vår roll och våra arbetsuppgifter än dem som jobbat i kanske 30 år. Vi fräscha skulle i princip kunnat ha valt vilken akademisk utbildning som helst. Många av oss har pluggat till sjuksköterska just för att vi ville ha en akademisk utbildning och arbeta med människor. De med äldre sjuksköterskeutbildning har ofta inte det synsättet, utan ser sig inte som högutbildade och har därför inte lika stor respekt för sin utbildning och sin yrkesroll. Om vi sjuksköterskor inte ser på oss själva på samma sätt, hur kan vi då förvänta oss att andra ska göra det?
Hur tänker jag då när jag är på jakt efter det perfekta jobbet? Jag skulle kunna tänka mig att arbeta på någon form av mottagning just för att arbetstiderna är normala (enligt min mening) men samtidigt skulle jag nog inte tycka att arbetsuppgifterna var så stimulerande (om det inte är inom psyk, förstås). Sedan tror jag inte att chansen är så stor att arbetskamraterna på tex. en läkarmottagning är i min ålder och att mitt sociala behov skulle bli tillfredsställt. Sen skulle jag ju inte vilja arbeta på en "läkarmottagning". Vad skulle min roll som sjuksköterska bli där? Att serva läkaren? Nej, tack. Det är inget för mig. Jag tror nog att det viktiga för mig (eftersom det är svårt att få allt ovan) är att ha stimulerande arbetsuppgifter, inflytande över min arbetssituation samt trevliga arbetskamrater. Får helt enkelt se vad som händer framöver.
