Som klistrigt tuggummi

Igår morse när jag körde till jobbet gav P3 mig en otroligt bra start på dagen. De flesta dagar brukar ju vid den tiden på morgonen kännas väldigt tröttsamma... P3 brukar ju liva upp i och för sig, men igår fylldes jag av en otroligt bra känsla. Tänk vad lite bra musik kan göra! The Cardigans "For what it's worth" är så otroligt bra! Hela det albumet är ett stort mästerverk! Jag kan lyssna på det hur mycket som helst utan att tröttna. Stunden i bilen tillsammans med Cardigans påminde mig om min relation till musik under gymnasietiden. Då var musik aldrig bakgrundsmusik, utan något jag tog mig tid till. Jag kunde komma hem från skolan, stänga in mig på mitt rum, lägga mig i sängen och bara lyssna på album efter album.

Det konstiga var att efter Cardiganslåten fortsatte mitt välmående, trots att det var Gessle som tågade in i mitt huvud med tonerna av "Fru Nordin". Jag måste erkänna (fast det tar emot så ofantligt mycket) att låten är bra. Den sätter sig vare sig man vill eller inte och påminner om svensk sommar och allt festande som hörde till för flera år sen! Jag har för mig att det är den låten som egentligen är en gammal låt som Gessle bara har putsat till lite. Det låter ju i alla fall som att det skulle kunna var den, som en gammal Gyllene Tider låt... Bara härlig liksom... Usch ska försöka skärpa till mig. Jag har verkligen inte varit den som hetsat upp mig över Gessles musik tidigare och har faktiskt tyckt att folk som gillar honom är knäppa och inte har någon aning om vad bra musik är. Han vet ju precis hur han ska göra för att sälja och folk faller för det, även jag verkar det som. Nu har han slutligen lyckats med mig också!

När jag var på Åhléns för några dagar sedan och stod vid kassan för att betala, erbjöd expediten mig hans nya album, ungefär som man erbjuder en påse att lägga varorna i. Typ: "Skulle jag kunna få locka med Gessles nya album till ett kanonpris?" Jag blev nästan arg, men allt jag lyckades få ur mig var: " Nej, du. Det är ingenting för mig".

Det var då.