En månad

För exakt en månad sedan var Lillan på väg ut med stormsteg. Jag trodde inte att jag skulle glömma hur ont jag hade, men på något konstigt sätt börjar minnena försvinna sakta men säkert... Första månaden tillsammans med vår lilla älskling har gått så fort. Dagarna förvinner in i kvällar och nätter och ser ungefär likadana ut allihop. Visst finns det en viss variation i form av mer eller mindre sömn, olika personer på besök och små utflykter, men annars ter sig mitt liv ganska händelselöst utifrån andras perspektiv, tror jag. Utvecklingsmässigt händer hur mycket som helst med vårt lilla mirakel. Hon har gått från "spädis" till "bebis" och växer med en rasande fart!

När man läser min lilla intro till bloggen har man kanske vissa förväntningar på vad jag skriver om här. Senaste tiden har jag ju kommit långt bort från jobb och samhällsutvecklingen i allmänhet. Jag hinner helt enkelt inte med att uppdatera mig på allt som jag intresserat mig för och irriterat mig på förut. Visst blir jag vansinnig av vissa artiklar och insändare jag läser, som till exempel handlar om mitt yrkesliv, men det hinner som mest bli ett litet utbrott vid frukostbordet.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta hålla liv i den här bloggen på ett intressant sätt. Nu finns det något i mitt liv som tar så otroligt stor plats, men att förändra den här bloggen till en "mammablogg" känns faktiskt trist. Jag tror att det är skillnad om bloggen från början var tänkt att handla om livet som mamma. Just nu hinner jag bara med att vara mamma, men jag hoppas att de gamla delarna av mig själv kommer tillbaka. Jag vill ju fortsätta att vara "jag". Annars blir det ju trist för er, om inte annat...