Livet som ssk

Egentligen har jag inget vettigt att skriva. Visst har jag många tankar som snurrar runt i huvudet just nu, men det är liksom så svårt att samla ihop dem till något konkret som går att skriva ner. Många tankar gäller som vanligt yrkeslivet. Till exempel känner jag för att skriva en ilsken insändare till HP om hur en viss kirurgavdelning på länssjukhuset i Halmstad inte håller sina löften till arbetssökande. Tror dock att vännen min som ändå tagit jobbet inte skulle få det lätt på jobbet om namnet på avdelningen kom ut. Får nog hålla mig i skinnet. Senaste insändaren som någon i Vårdförbundet skrev i HP fick ju ingen respons alls från landstingets håll vad jag vet. Det är som vanligt. De kör på med sin förnedring av sjuksköterskor och sjuksköterskorna tackar och tar emot.

Snart har jag jobbat på "nya" jobbet i ett år. I april kan jag söka nytt jobb, enligt överenskommelse med mig själv. Vill inte byta innan dess. Det ploppar upp lite intressanta jobb här och var, tex. i Laholm, vilket ju är nära och bra. Vi lägger säkert ner över 3000 kr på bensin varje månad. Räkna vad det blir på ett år! jag kör 10 mil varje dag och sitter ca 1½ timme i bilen på min fritid varje arbetsdag för att ta mig till och från jobbet. Visst vore det självklart att ta ett annat jobb närmare hemmet?

Problemet är mitt dåliga samvete + att jag faktiskt trivs på jobbet, både med arbetsuppgifterna och mina kollegor. Tror att det är svårt att få så bra kollegor som kommunsjuksköterska. Har en förutfattad känsla av att medelåldern är ganska hög på andra ställen. Tänk att inte ha en vettig person att prata med på hela dagen på jobbet? Dessutom är det jäkligt skönt att känna sig hemma på jobbet. Jag har mycket kvar att lära om organisationen, men jag känner mig hemma där nu i alla fall. Det finns en del störande element i mitt liv just nu och jag får bra stöd av mina kollegor. Skulle kännas jobbigt att byta arbetsplats när resten av livet inte är som man önskar. Då blir det för mycket stress på en gång, tror jag.

Förut fick jag inte dåligt samvete av att lämna arbetsgivaren i skiten om jag slutade. Nu känner jag att det blir mina kollegor som i så fall hamnar i den där skiten. Vad jag vet har det aldrig gått att få in vikarier på somrarna, vilket ju betyder att man precis som i somras har fått jobba häcken av sig för varandra under semestrarna. Om jag slutar innan sommaren så går det tyvärr ut över mina kära kollegor, fast det är arbetsgivaren som borde ta smällen. Mot arbetsgivaren känner jag inte så stor lojalitet. De gör inte mer än precis vad lagen kräver för oss. Inte mer. Så varför ska jag som arbetstagare vara snäll mot arbetsgivaren?

Funderar också på hur jag egentligen vill gå vidare inom yrket. Egentligen borde jag utbilda mig till distriktssjuksköterska för att få mer kött på benen, men det jag vill är egentligen att bli bra på något specifikt. Det blir man ju inte som dsk. För att få perfekta arbetstider är nog dsk-utbildning den rätta vägen att gå. Egentligen kan jag tänka mig att jobba med något helt annat, men där jag har nytta av ssk-utbildningen. Kanske jobb på försäkringsbolag eller annat...

Tål att tänkas på.