Dags för Cipramil?

Igår var man tillbaks på Bond igen. Det var riktigt längesen sist. Tror att jag senast var ute i september! Kan det vara så? Förra gången jag var ute minns jag att det inte var särskilt kul ute och inte gången innan dess heller. Så varför envisas jag med att längta efter utgång? Igår kändes det bara helt fel, allting. Vet inte om det var humöret, musiken, folket eller var det var. Jag hängde i alla fall upp mig på att det säkert var frisyren. Har en inpräntad känsla av att ett långt, blont lockigt hårsvall var det som fattades igår. Jag trivs till 99% med mitt "nya" hår (som varken är särskilt blont eller långt längre), men just vid festliga sammanhang hade jag känt mig snyggare i min gamla frisyr. Det konstiga är att jag klippte av mitt tråkiga hår just för att jag tyckte att det var så tråkigt. Det var ju inte så att jag levde med en glamourfrisyr till vardags, precis. Nu är jag ju mer nöjd till vardags än jag var innan, så det är ju det viktiga egentligen. Dessutom tycker jag ju att andra är snygga i korta frisyrer och det var alla andra med de där snygga frisyrerna jag hade i tankarna när jag klippte mig. Skit samma. Nu blir det ingen mer utgång på ett tag. Ser fram emot nyårsfirandet med goda vänner. Det brukar i alla fall bli väldigt kul. I år är nog första året som jag håller med de människor som tycker att julen är överskattad. Själva julafton kommer nog att bli supertrevlig, men de andra dagarna känns just nu mer som framkrystade måsten. Dessutom fyller jag år mitt i allt och ser faktiskt inte ens fram emot det, just för att jag inte känner för att ha kalas. Usch..finns det inte något bra piller mot sånt här?