Vårt mirakel

För en tid sedan skrev jag om en av mina "tre tunga stenar", som jag burit på. År 2007 var nog det jobbigaste året jag har varit med om. En av stenarna fick jag ju släppa i januari. En annan bär jag fortfarande på, vilken känns som den mest onödiga stenen av alla att kånka runt på. Den tredje och största av alla stenar är kampen för att få bli fler i vår lilla familj. För mig har det aldrig funnits något som heter "skaffa barn". I så fall hade jag haft barn redan. Att lyckas få barn är ett mirakel, inget annat. Jag har aldrig tagit för givet att jag skulle kunna få vara med om miraklet att bli gravid. Det finns för många i min närhet som tyvärr inte har fått uppleva det. Ofrivillig barnlöshet drabbar 10-15% av alla par. Hos en tredjedel av de par som söker hjälp hittas orsaken hos kvinnan. Hos en tredjedel hittas orsaken hos mannen och den resterande tredjedelen är oförklarligt barnlösa.

Jag har tvingats föreställa mig hur ett liv utan barn skulle kunna se ut. Att tvingas tänka sig in i det är fruktansvärt. All ovisshet och längtan gör en matt och orkeslös. Att folk bara råkar bli gravida känns ofattbart. Det finns ingen rättvisa i ofrivillig barnlöshet. Det är en sjukdom, som man i många fall kan få hjälp med. Lika insnöad som nyblivna föräldrar blir i sitt mirakel blir många ofrivilligt barnlösa i det mirakel som aldrig tycks ske. Den här sjukdomen är inget man tar upp hur lätt som helst. Människor runt omkring frågar om det "inte är dags snart", men förväntar sig inget ärligt svar. Orkar kanske inte höra sanningen. Då orkar man inte berätta. Många tycks tro att det bara är att beställa barn på postorder. Jag är oerhört tacksam över att jag har kunnat prata av mig med många av er. Vissa har det bara känts rätt att prata med, eftersom vi kommit in på ämnet med rätt förhållningssätt till det. Andra skulle jag gärna ha velat prata av mig med, men liksom aldrig fått chansen. Vissa har jag inte velat prata om det med, med hänsyn till deras situation. Ibland känns det som att man då hade smittat ner andra med sin olycka, mitt i deras lyckorus.

Jag har under 2007 fått högkostnadskort av landstinget. Jag (vi) har blivit patient(er). Jag har längtat efter läkarbesök och den där gynstolen. Det är ju sjukt! Att vara patient på stora sjukhuset har inte känts rätt för mig. Jag är evigt tacksam för det privata alternativ som finns. Efter karusellen av bland annat VUL, hormontabletter och sprutor har vi äntligen kommit en bit på väg. Vi har fått uppleva ett + på graviditetstestet. Förut tänkte jag att om det blir missfall, så vet jag att jag i alla fall kan bli gravid. Nu är jag fruktansvärt rädd för att behöva börja om med hela karusellen igen. Jag hoppas så innerligt att vi får vårt underbara mirakel i höst, efter två års längtan. Kanske rent av på mammas födelsedag, den 5:e oktober :)